Och sälsfrände hittades. Min första tur för säsongen utgick från Sandviken, fiskeläget i Burvik, en liten by söder om Skellefteå. Himla fint väder, nästan helt lugnt när jag gick ut. Det finns förstås en del vikar och grund där nere i norra Västerbotten, men mycket till skärgård har de ju inte. En lite större ö, Skötgrundet, ligger en bit ifrån Rönnskärsverken, men så mycket mer är det inte.
Fast det behövs inte alltid en massa skärgård heller. Vid ett av grunden såg jag på håll en konstig sten. Först trodde jag det var en stor gren som hade spolats upp på den, men sedan såg grenen ut att röra sig. Det var förstås en säl, eller rättare sagt en kut. Den låg och solade på solstenen i solskenet. Första tanken var förstås att om jag rör mig ditåt så sticker den snabbt. Men när jag försökte så låg den ändå still. Till slut hade jag kommit riktigt nära. Stenen hade en liten topp och bakom den låg sälen. Jag satt i kajaken på andra sidan toppen, kanske bara en knapp meter därifrån. Jag försökte prata med den, men den var inte så språksam. Lite mer ljud blev det när kajaken blåste in i stenen, då fräste den åt mig, viftade med ena labben och gled ner i vattnet. Lite skamsen var jag förstås över att ha avbrutit det som såg ut att ha varit en trivsam stund i solen för kuten, men så blev det i alla fall. Inte för att vi blev kompisar, men det var en rolig upplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar